Regnet blev en röst,
ett ändlöst smaskande
Snårens kastade skuggor
och rörelser
Hela tillvaron blev en insekt
Solvarmt hår
Ekensbergshöjden, STOCKHOLM 7 mars 2012
Detta är vad jag ser, när jag tittar:
det snöade en decimeter på en timme.
Motorn rev och rev,
motorn rev och rev:
“Madelene, det finns bara en väg hem”
Främsteby, SMÅLAND 3 februari 2012
Jag gick på gatan
bara gick och jag gick jag gick jag gick
tills jag kom fram till tunnelbanan
och bara åkte åkte åkte åkte.
Tänkte mig inte ens för, tänkte inte ens en extra gång.
Hör jag hemma då?
På perrongen spelar någon gitarr.
Ni applåderar. Ni tänder cigaretter.
Ni äter pommes frites.
Och allt var bara så jävla sorgligt,
hela existensen.
Stockholm, 9 november 2011
Vem äger rätten till mina ben?
Under vilka bestämmelser lyder de?
Eller hästsvansen, den som smeker nacken,
låt oss sexualisera den också.
Jag förstår nog, denna blandning av flickattribut
och kvinnlig kropp som parodierar över gatorna.
Låt oss ponera, att jag hade flera val att göra
innan jag gick hemifrån.
Hur bör vi välja att formulera frågan:
Vad väljer jag att bära närmast kroppen?
Vad väljer jag att inte bära alls?
Om jag verkligen hade ett val,
skulle jag ju inte känna mig så dömd
på grund av mina ben i en kjol,
i ett par klackade skor.
Tyvärr är luften fri, så jag kan inte förneka någon
att vända blicken på vilket objekt den önskar,
men efterföljden av blicken blir min att bära:
skulden och skammen.
Så jag gjorde mig till objekt,
genom detta subjekts lust att göra sig hörd.
Satte mig på piedestal och blev istället sedd.
Vet ni, att nu rämnar världen.
Jag flåsade sanningen i nacken, och i öronen
men viskningarna dog ut i samma andetag
som jag klädde mig imorse.
Världen rämnade ju, eftersom
varken öppenhet eller nytänkande finns.
Vi är fortfarande bara våra sexualiserade kroppar
i strukturer av sociala koder.
Därför blir det låg nivå på debatten.
Problemet med jämställdheten, feminismen och könsrollerna
är att debatterna tuggar i sig kolorerade dramaturgier
där orden i sig inte blir bärande för dess betydelser,
utan speglingar av debattörernas egna Jag!
Men kom inte och säg, att ni inte objektifierar er själva.
Detta är dagen jag varit könet och kroppen,
inte Jaget eller personen, eftersom
jag kallades till barnmorskemottagning att
ta cellprov på livmoderhalsen.
Ja snälla, låt oss sexualisera det också för det blev ju genast så icke-romantiskt!
Det ironiska i att jag valde klä mig i kjol.
Var den kort?
Vad har det med saken att göra?
Jo men vänta, du kommer få se, var den kort?
Det är viktigt att minnas, när jag måste försvara mig senare,
när ingen fattar att ett personligt val av klädsel inte
är samma sak som ett sexualiserande av sig själv i
exponeringens ljus och skugga av andra.
Så ja, jag dukar under inför de sociala koder jag inte vill tro på.
Så ja, jag är 27 år när jag hamnar i puberteten,
eftersom jag som 11-åring ställde mig utanför förgängelsen
och tittade in. Förnekade sexualitet och knep ihop.
Och alla dessa år jag ljugit för mig själv,
att min kropp är min.
Min kropp är bara min egen, om jag väljer att objektifiera den,
vilket jag ju gjort.
Jag tror inte på kön, men väljer att utrusta mig därefter.
Att jaga en förändring av koderna är en bluff.
Sexismen dör aldrig. Länge leve sexismen?
30 november 2011
Detta är vad jag ser, när jag tittar:
Almarna på kyrkogården.
Detta märkliga,
att jag känner mig som mest levande
bland döda ting..
Om så på åkrarna där björkarna springer upp,
där hundarna bokstavligen ligger begravda.
Om så på kyrkogården, där almarna dör.
Deras nervtrådar sträcker sig till himlen
och punkterar hela gudomligheten.
Ett unikum bland andra unikum;
träden och jag när vi förenas men aldrig kan komma nära.
Där hundarnas skelett huserar bland björkens rötter,
står jag och faller med almarna.
När tjälen gått ur marken.
När själen gått ur marken.
Vena Kyrkogård, Vena SMÅLAND 28 november 2011
Detta är vad jag ser, när jag tittar
Och melodierna som strömmade
Zita - Folkets Bio, Birger Jarlsgatan STOCKHOLM 17 november 2011
Detta är vad jag ser, när jag tittar:
Strindberg
DROTTNINGGATAN, Stockholm 15 november 2011
Staden,
jag har blivit en beståndsdel inuti den
Det finns inget som separerar mig
och trottoaren
Kanske är det som förenar oss icke synligt,
men vet detta, att det känns inuti
Korsningen SVEAVÄGEN-KUNGSGATAN, Stockholm 8 november 2011
Detta är vad jag ser, när jag tittar
Och min pappas röst
Blaxhult, SMÅLAND 6 november 2011
Detta är vad jag ser, när jag tittar
Bryggvägen, Stockholm 4 november 2011
Ordet kom
kysste mig i nacken,
eftersom jag inte når dit själv
Bryggvägen, Stockholm 23 oktober 2011
Jag vill så gärna resa någonstans (dit)
Det här att jag längtar, utan konkreta referenspunkter,
till något jag ej känner till, ej känt på
Stockholm Central 15 oktober 2011
Mina lemmar är russin,
eftersom jag badar för länge
Tänker på hur jag önskar bilderna i rörelse.
Vatten omfamnar, och smeker
blir nästan obehagligt
Låter ljuden färdas långt, eller längre
men stänger inne
Som när vattnet i örat, skvalpar
som om huvudet vore guldfiskens skål
Bryggvägen, Stockholm 13 oktober 2011
Det finns ett ljus över vissa städer,
jag erinrade det igår
Det uppfyllde mig, gav mig lycka och längtan
Över Malmö och Köpenhamn,
över sundet och bron, det blöta och odefinierbara
där ligger ljuset som en dimma tjockt och orange
Stockholm är öar, denna nordliga pol
som aldrig når längre än sina egna tullar
Sofiagatan/Södermannagatan, STOCKHOLM 8 oktober 2011
